Huvudmeny
Sagan om hur vår herre gav landet åt dalfolket
Det var på den tiden då vår herre fördelade jordens alla riken. Åt alla folk gav han en trakt att bebo efter kynnet och sinnesarten hos vart och ett av dem.
När turen kom till Dalarne lastade vår Herre en båt full med folk och for med den över stora vatten och långt om länge nådde båten land i sunnan Dalarna. Då lät han dem som hade rumpa gå av och bosätta sig. Och rumpmasar kallas södra Dalarnas inbyggare än i dag.
Vår Herre fortsatte färden längs sjöar och vattendrag och gav bort socken efter socken. Det var en ansenlig mängd folk i båten från början så han tillstadde rätt många att stiga av i socknarna söder om Siljan. Man kan förstå att bland dem som längst blev kvar i båten uppstod undran och missnöje när de såg så fagra nejder gå sin näsa förbi medan de själva måste fortsätta sin resa norröver. Många begynte klaga och stor träta uppstod. Det var nära att vår herre miste tålamodet. Han lät båten lägga till vid en av Siljans stränder och där lät han den flocken som trätte värst gå i land. Och platsen kallade han Leksand.
Kvar i båten var bland andra några som väsnades och förde ett stimmigt tal. Vår Herre var så trött på allt oväsen så han styrde båten in i en vik och bjöd människor att gå i land där Rättviks kyrka nu ligger. Och väl är att märka att gällt och stimmigt är Rättvikskarlens tal än i dag.
Det fanns inte så många kvar i båten lägre sedan vår Herre satt av en flock på Sollerön, men det var några som hela tiden hållit sig för sig själva. De var sturska och högmodiga och höll sig för mer än andra. Båten nådde Siljans övre ände och Mora var det land vår Herre gav åt dessa sista.
Men när han så gjorde sig redo att vända om med tomma båten kom han att lyfta på en sittbänk i aktern på den. Då fick han se några små försagda krakar sitta där undangömda, som inte hade givit ljud ifrån sig på hela resan utan tålmodigt fördragit all tunga.
Då greps vår Herre av stor medömkan med dessa och han sa: ”Men var ska jag göra av er stackare, allt gott land har jag nu frikostigt fördelat, det finns bara en bit oländig, frostkarg ödemark kvar och hur ska sådana som ni, där kunna slå sig ner och finna utkomst?”
Men i sin stora allvishet la han råd och snart ljusnade hans uppsyn och han sa: ” Det blir fäll ingen annan råd än att jag får ge er ett alldeles obegripligt gott förstånd så att ni alltid ska veta att finna på råd, vara snara och påhittiga, kunna med allt slags bygge och smide och göra dråpeliga uppfinningar så att ni kan framhärda era dagar i den här dalen opp med älven.”
Älvdalen gav han dem att bebo och duktiga och rådsnar, mångkunniga och företagsamma är älvdalingarna allt sedan dess.